. LiiCee .

Jaha, då försöker vi oss på att skriva en förlossningsberättelse. Kan va lika bra att få det gjort innan detaljerna slinker ur minnet ; p

Tisdagen började precis som vanligt, jag och Mario låg och drog oss i sängen en bra stund efter att vi vaknat innan vi gick upp och åt frukost.
Klockan 10.00 skulle vi vara på BMM för den vanliga kontrollen. Barnmorskan mätte magen och vi fick lyssna på bebisens hjärtljud. Lika underbart varje gång!
Efter det pratade vi om att det ju kan sätta igång närsomhelst, men att det kunde gå över tiden eftersom det var första barnet. Tänk om vi anat då vad som skulle ske senare samma dag...

Efter besöket tog Mario bussen till skolan och jag och min pappa begav oss hem till farmor för en kopp kaffe.
Väl hemma igen, klockan var la runt 12.00 så lade jag mej i sängen för att vila lite. Somnade såklart bums, jag är ju en riktig sovmänniska!
När jag vaknat igen efter någon timme och gick på toaletten märkte jag att det blev en svag röd rand på pappret. Tänkte för mej själv att slemmisen kanske börjat ge med sig, men sen var det inte mer med det. Det var ju ändå så lite och man hade ju läst om att det kunde ta upp till en vecka innan någon förlossning startade efter det att slemproppen släppt.

Så jag bäddade ner mej skönt igen och började kolla runt på internet, fick sålt ett par jeans och var även på väg att skriva till min syster i Australien… När jag plötsligt bara kände en knäpp och hur det började rinna mellan benen. Vattnet gick och jag rusade upp ur sängen och nerför trappan (toaletten på övervåningen var ju såklart ockuperad), satte mej på toalettstolen och lät det rinna på… Först trodde jag att jag vart dum nog att kissa på mej, men eftersom det inte slutade rinna även fast jag knep så gissade jag på att det vart vattnet ändå.
Pappa tyckte att jag skulle ringa förlossningen direkt, men jag kände ännu ingenting så jag tog mej en dusch istället. Kände mej inte speciellt fräsch längre!
Efter det skickade jag ett sms till Mario och berättade om vattnet och bad honom köpa frukt och kexchoklad.

Sen ringde jag förlossningen i Borås och berättade vad som hänt, att vattnet gått klockan 17.00. Tanten i luren sa att jag skulle åka in under kvällen och undersökas, men att jag skulle förbereda mej på att troligtvis få åka hem igen.
Eftersom jag ännu inte kände något annat än vattnet som sipprade, så bestämde jag mej för att vi skulle äta innan vi åkte. Jag hade inte ätit på hela dagen så jag var ganska hungrig!
Första värken kom precis när jag ätit klart klockan 18.00… Så det var bara att hoppa in i bilen och åka iväg. Tack och lov att jag redan hade packat klart BB-väskan flera dagar innan!
På vägen klockade jag lite slött värkarna och de kom minsann med högst sex minuters mellanrum.

Framme vid förlossningen fick vi komma in i ett rum för att ta en CTG-kurva vilket allt som allt tog ungefär en timme… Visade att värkarna kom med ca 4-6 minuters mellanrum, så det bestämdes att vi skulle få stanna kvar ändå.
Vi kom in till ett annat rum och en säng till Mario kördes in… Helt i onödan visade det sig.
Barnmorskan sa till mej att ta det lugnt och slappna av, att försöka sova mellan värkarna. Men jag gnällde över att värkarna gjorde rätt ont och att jag tyckte dom kom alldeles för tätt för att jag skulle kunna ”sova” mellan dem.
Så en läkarstudent (ungefär i min ålder) kom in för att ta ett nytt CTG, vilket visade att värkarna kom med 3-5 minuters mellanrum.
Efter det var det dags att se efter om jag öppnat mej ännu. Och jodå, redan 6 centimeter hade jag öppnat mej!

Det var bara till att förflyttas ännu en gång, denna gången till förlossningssalen där jag direkt fick underbar lustgas som kompis. Jag är ju inte den som är den, självklart erbjöd jag även Mario att inhalera lite ; )
Anywho. Inne i förlossningssalen gjorde jag lite allt möjligt. I förlossningsbrevet skrev jag en önskan om att få bada om tid och möjlighet fanns, men det ville jag verkligen inte när det väl kom till kritan. Jag ville bara ha ut min bebis!!
Så jag satte mej på en pilatesboll, lutade mej mot en sackosäck, låg och pratade med Mario, undersöktes och stod och stirrade mej blind på CTG- apparaturen. Det gjorde det lättare att få i mej lustgasen i tid för att kunna koppla bort en del av smärtan. Och det hjälpte riktigt gott!

Barnmorskan och läkarstudenten var nästan inte i rummet nånting såvida vi inte ringde efter dom (vilket bara hände två gånger), sen var det bara under sista delen dom var där. Så jag och Mario fick roa oss bäst vi kunde själva : ))

Med lustgasens hjälp lyckades jag somna till emellanåt. Även fast det bara var frågan om sekunder så hjälpte det nog i det hela ändå.
Läkarstudenten kom in och frågade om jag ville ha nån mer smärtlindring än lustgas. Ja tack för tusan! De fick bli paracervikalblockad (livmoderhalsbedövning) som en läkare kikade in för att ge mej. Klockan var strax innan 01.00 på onsdagen. Det hjälpte riktigt bra mot värkarna och jag kunde fokusera mej helt på själva värkarna och inte bara smärtan.

Men efter en timme hade bedövningen släppt och läkaren fick snällt komma tillbaka och ge mej en ny.
Jag måste erkänna att jag tvekade till att få en till bedövning då själva pillandet och bedövandet gjorde hemskt ont! Det var inte trevligt alls att ha honom emellan mina ben, tryckandes och stickandes. Sprutan gjorde riktigt förbannat ont och att han dessutom skulle sticka mej fyra gånger gjorde inte saken bättre!
Så andra gången tvekade jag till en början eftersom jag nu visste om smärtan… Men så kom jag på att det troligtvis skulle göra ännu mer ont senare, om jag inte tog blockaden. Så det fick bli en till.
Jag spände mej under hela tiden han bedövade, så nervös var jag över att genomgå det igen. Första gången var jag relativt avslappnad, så andra omgången gjorde ju därför ondare dessutom!

Klockan 03:40 började krystvärkarna… Det var det värsta jag varit med om!! Fy fan säger jag bara! De stackarna som har krystvärkar i flera timmar kan jag inte annat än tycka hemskt synd om! Jag hade dom inte ens i en timme och jag trodde jag skulle dö!
Jag skrek och grät och kramade sönder både Mario, barnmorskan och läkarstudentens händer..!

Men särskilt många krystvärkar blev det inte ändå, tyckte jag…
Klockan 04.30 fick jag nog och bestämde att nu fick det fan vara över!! Tog i en sista gång och kände hur hela underlivet började brinna av smärta och hur allt började lösas upp. Sen försvann smärtan på en sekund… Jag trodde något hade gått fel, för hur kan smärtan ta slut bara sådär?! Och ingen sa heller nånting…
Kikade ner mellan benen. Samtidigt som jag för första gången fick en glimt av mitt barn så hörde jag små skrik. Det var det underbaraste ljudet jag någonsin hört!

Barnmorskan lyfte upp bebisen och jag hörde Mario upprymt säga ”Det är en pojke! Lisa, Lisa det är en pojke!!”.
Sen fick jag upp min son till mitt bröst. Så underbart att äntligen, efter nio långa månader få hålla om mitt barn!
Jag har alltid föreställt mej att det borde vara ganska äckligt att få sitt barn till bröstet direkt efter födseln, det är ju kladdigt och blodigt!
Men jag kan säga att det var den underbaraste känslan någonsin! Så varm, mjuk och sårbar han var..! Så försvarslös och jag var hans enda trygga tillflykt.
Mario klippte navelsträngen och sen fick vi tre vara ensamma i närapå en timme : )
Efter det var det dags att sy… Tre fyra stygn fick jag,vilket förvånade både mej och barnmorskan. Jag trodde jag hade gått sönder fullständigt!
Fick även se moderkakan, som kom ut bara några minuter efter lillen... Den va hel och fin sa dom. Jag tyckte ju dock inte det var fint någonstans. Men jag blev inte äcklad, den fyllde ju en väldigt viktig funktion i mej!

Efter att lillkillen blivit vägd och mätt så ville barnmorskan att jag skulle gå på toaletten och kissa, och det gjorde jag. Gick fint, hade inte ont eller så alls. Det var först när vi kom upp till BB som det började svida vid toabesök, men ändå inte särskilt farligt.
Efter jag kissat fick vi in en frukostbricka. Jag drack upp juicen och téet och tog någon tugga på en smörgås, men jag vart inte speciellt hungrig ändå.
Efter den lätta frukosten blev vi eskorterade till BB-EVA... Jag la våran son i en såndär liten säng med plastväggar innan jag och Mario la oss i våra sängar… Mario somnade direkt medans jag var vaken ett bra tag och tänkte över det underbara som inträffat. Jag var inte längre gravid. Jag var mamma! Mamma till en underbar, vacker liten son… En liten Kevin.

Eftersom att förlossningen gått så snabbt och utan komplikationer trodde jag att vi bara skulle få stanna en dag eller två, men det blev till fem dygn hemifrån. Riktigt tråkigt, men samtidigt var det ju det bästa för Kevin som var så liten vid födseln och min mjölk började inte rinna till förrän två dagar efter födseln och då ville dom ändå ha kvar oss för att kontrollera att han ökade i vikt.

Kevin Celestino föddes klockan 04.31 den 19 maj, 10½ timmar efter första värken.
En liten pojke på 49 cm och 2850 gram.

Eftervärkar har jag börjat få nu lite grann, men inte så farligt. Det är bara när jag anstränger mej som jag känner av det och att det blir jobbigt, så då är det ju bara att varva ner.
Första dagarna på BB och hemma sved det när jag kissade, nåt förskräckligt! Men det har försvunnit helt nu, och avslaget är nästintill borta det med : ))