. LiiCee .

Måndag... Jag hatar måndagar! För mej betyder måndagar att helgen är över o att det är dags att återigen börja söka jobb o luffa omkring hemma. Nästan alla jag känner går ju i skola eller jobbar... Resten bor i Mark, o dit kan jag inte åka på vardagarna pga att jag verkligen måste ta mej i kragen o hitta jobb.
Min familj verkar helt ignorera att det är lågkonjuktur o det verkar som om dom varken läser tidningar eller kollar på nyheter överhuvudtaget, de tror bara att jag inte har något jobb ännu för att jag helt enkelt inte söker jobb utan bara sitter hemma o inte gör någonting. Men där misstar dom sig!! Hur mycket jag än säger till dom att jag söker alla jävla jobb som finns häromkring så tror dom inte på mej. Så nu är hela familjen arga på mej bara för att jag vägrar prata med dom. Men varför skulle jag vilja det?! Så fort jag öppnar käften börjar dom ändå bara gnälla över hur lat jag är o skit.
Deras gnäll gör inte direkt att jag mår bättre med tanke på att jag redan är psykiskt sänkt... Ibland är livet bara en jävla skitplats att befinna sig i..!
I örvigt har helgen vart helt lugn, hållit mej hemma trots att jag lovat en massa folk att komma ner till skene o kinna    men jag orkade inte helt enkelt, vart helt seg! Men jag ångrar de inte, känner mej mer utvilad än på länge o det känns härligt!

Kanske börjar skola igen till hösten... Har hört mej för ifall jag kan få nån speciell lärare som kan hjälpa mej isf... Har stora problem med räkning o koncentration. Det är inte det att jag inte är smart, för det är jag... Vågar faktiskt säga att jag nog är smartare än de flesta... Det är bara det att jag inte klarar av att sitta still, uppmärksamheten studsar. Även räkning o läsning är svårt för mej, bokstäver o siffror flyter liksom ihop o byter plats inför mina ögon... Det är svårt att förklara för någon som inte vart med om det själv o det är jättejobbigt! Jag vet ju mycket väl att det jag läser o räknar inte alls är så svårt o att jag kan klara det utan problem, det är bara det att det alltid blir helt fel!  Får jag ett tal uppläst för mej (inte ett megasvårt då asså) så kan jag räkna ut det i huvudet hyfsat snabbt, men får jag talet på ett papper framför mej kortsluter min hjärna totalt o jag sitter bara o stirrar fånigt... Tex, om någon skulle skriva talet 25+25=? på ett papper o ge mej så skulle jag inte alls se det, utan siffrorna skulle röra ihop sig o jag skulle se hundra olika siffror till, vilket gör att jag inte kan räkna ut summan. JOBBIGT...!!
Men det har inte alltid varit såhär o jag kan inte förstå hur det har kommit till!
Känns som om livet blir mindre o mindre värt hela tiden o att det snart är dags att kasta in handduken för gott...