R.I.P Ricki
Vakna nyss, kolla på klockan o kom underfund med att jag faktiskt borde begå självmord..! Lovade min bror att komma till Gbg idag o hjälpa honom med lite saker, bara det att sista bussen går 14.oo, vilket betyder att det är dött lopp för min del c"( Ibland hatar jag mej själv så mycket så det är otroligt att jag ens står ut med mej!! Nåja, får bli till att åka dit på lördag eftersom jag ändå ska in till stan o träffa nåra polare. Men usch jag känner mej jättehemsk!! Det är inte första gången detta händer tyvärr... Så nu är det helt bestämt, på lördag SKA jag träffa min bror!!
Vakna upp med huvudvärk... O till råga på det så tror jag att jag har lite feber, svettas som en gris fast jag fryser..! Men men hoppas det försvinner under dagen, vill inte bli sjuk nu när det är fest imorgon haha ha... Ska ju som sagt till Skene imorgon o festa me Kkro, Tjockis, Mikael (min bästaste vän) m.fl. Kommer nog bli himlans kul, det är sällan vi har tråkigt tillsammans, faktum är att jag kan inte minnas att vi nånsin haft tråkigt tillsammans!! 
Kikar runt lite på internet samtidigt som jag skriver blogg (visst är det underbart att vara tjej!) o fick syn på en bild på en Helig Birma, världens vackraste kattras!! Min familj hade en brunmaskad Birma som hette Ricki som jag växte upp med. Tyvärr åkte mamma o avlivade honom vid 15 års ålder (då var jag 14) då hon märkt att han inte mådde bra längre. Jag kommer ihåg att jag tyckte att han var som en bror för mej för varje gång jag var ledsen kom han in i rummet, jamade o kollade frågande på mej... Sen la han sig alltid på min mage o spann, det var precis som om han ville trösta mej. Jag var så ledsen när jag fick veta att han inte fanns längre, låg o grät i min säng i flera dagar o vägrade prata med mamma så hon fick ringa en gammal vän till familjen, så hon kom med sina två döttrar o trösta mej. Jag kan inte ens minnas att jag nånsin varit så ledsen i hela mitt liv... Jag bara grät o grät. Kanske låter löjligt att lipa över en katt, men Ricki var en del av familjen o en stor bit av min själv slets loss när han gick bort..! Får fortfarande tårar i ögonen när jag tänker på honom trots att det är sex år sedan han lämnade oss. Ibland känns det t.o.m som om han ändå fortfarande finns kvar här, många gånger har jag i ögonvrån tyckt att jag sett honom springa uppför trappan o mer än en gång har jag även tyckt mej höra hans speciella jamande. Det finns ingen katt som jamar som Ricki gjorde. Jag minns att nåt år efter han dött satt jag på mitt rum o funderade på vart han kunde befinna sig nu, om han sprang runt i den katthimmel man fick höra talas om när man var liten, eller om han helt enkelt bara sov i evigheten? Den natten drömde jag om honom. Jag drömde att jag stod vid fönstret på andra våningen o titta ut på trädgården, där såg jag honom. Han satt i häcken som skiljer vår trädgård från grannens... Han tittade upp på mej o jag visste att han ville säga att han har det bra nu... Sen såg jag honom försvinna bort uppför en vacker regnbåge, jag sprang ner o ville så gärna mysa me honom en sista gång (även i drömmen visste jag att de va sista gången jag skulle få se honom), men när jag kommit ut var han redan försvunnen.
När jag vaknade strömmade tårarna nerför mina kinder o jag kände hur sorgen hotade att dränka mej. Men nu känns det som om det var den bästa drömmen jag någonsin haft, för nu vet jag att han har det bra.
Ricki kommer alltid att finnas kvar i mitt hjärta, hans blåa ögon värmer mej när allt känns kallt o hopplöst.
Kalla mej gärna löjlig, jag bryr mej faktiskt inte. Äkta kärlek går inte att förgöra...
