. LiiCee .

Jag, papa o farmor kollade på bilderna från när jag låg på sjukhus 2oo6 (då när jag blev så fruktansvärt dödssjuk) i tre veckor.
Farmor frågade hur jag känner mej nu när jag tittar på bilderna o tänker tillbaka på det som hände... O som vanligt har jag ingen aning om va jag ska svara.. På mer än hälften av bilderna ligger jag nedsövd eller är så neddrogad att ögonen står i kors... Jag vet inte vad jag ska tycka om det nu, jag mår ju bra.. Jag minns knappt nåt från de första två veckorna när de flesta bilderna togs. Men det är klart att det är lite skrämmande när jag tänker på alla hemska mardrömmar jag hade när jag va sövd o hallisarna när jag vakna...
O jag kommer aldrig glömma hur jag skämdes när jag va vaknat riktigt ur narkosen... Det är inte många 17 åringar som vill sitta helt naken i en stol me hål i sitsen medans en helt främmande människa duschar en o borstar ens tänder o lära sig gå o skriva på nytt igen...

Det känns så dumt när jag bara kan svara "jag vet inte" på dessa frågor som jag alltid får när händelsen kommer på tal. Pappa verkar nästan bli sur över att jag inte förstår allvaret... Men det är inte så lätt, jag va ju inte med!
Jag satt aldrig bredvid min livlösa kropp o hörde aldrig läkarna tala om att jag med största sannolikhet inte skulle klara mej... Jag fick inga samtal från mina gråtande föräldrar som berättade för oroliga släktingar o vänner hur det stod till med mej.
Jag är bara glad över att jag lever o vill inte ens reflektera över det där, hur nära det va att jag inte skulle sitta här idag...

Men det väckte iaf starka minnen att se korten o även läsa dagböckerna familj, vänner o sköterskor skrev när jag låg där. Alla va så oroliga o när jag kom hem hade jag en hel hög me vykort o brev att läsa, från grannar, vänner o släkt som va glada över att jag va tillbaka, en hel hylla full me nallar hade jag fått samla på mej under sjukhusvistelsen o tusen blommor.
Trots att jag fortfarande va svag o sliten när jag kom hem kände jag mej som världens lyckligaste, tursammaste människa... Jag hade överlevt trots att alla läkare sagt att jag antingen skulle dö eller få enorma hjärnskador o vid hemkomsten upptäckte jag alla underbara människor i min närhet som verkligen brytt sig o bett för att jag skulle bli frisk igen o stöttat min familj genom den svåra tiden. Jag kommer för alltid vara tacksam o jag tror faktiskt att den tillgivenhet alla dom visade mej gjorde att jag återhämtade mej så snabbt.

Här är några bilder från sjukhuset... Mobba mej inte för mitt utseende, kom ihåg att jag va heldrogad så hela min kropp o ansiktet svullna upp jättemycket!