. LiiCee .

Ibland förvånas jag över min mamas otroliga föråmåga att bara tycka synd om sig själv.

De senaste femton minuterna har jag suttit med huvudet i toalettstolen och kastat upp dagens alla måltider, medans hon stått där nere i köket och klagat inför våra gäster om vilken hemskt dålig dotter jag är för att jag inte hjälper till och dukar... Lättare sagt än gjort morsan!!

Hade jag nu gått ner och dukat så hon slutat klaga istället så hade jag ju "målat" om matsalsbordet med illaluktande uppstötningar á la magsyra!
Då hade hon skällt ut mej för att jag inte stannar på mitt rum när jag mår dåligt, men nu när jag valde att inte skämma ut mej inför fyra gäster (inkl. en barndomsvän jag inte träffat på typ sexton år, sen dom flyttade till Malaysia) så tycker hon det är okej att helt öppet gnälla om hur oduglig jag är?!

Visst, jag kanske inte hjälper till att städa hela huset och jämt lagar mat och sådant, men jag drar definitivt mitt strå till stacken!!
Jag tänker ju verkligen inte gå ner och hälsa på gästerna! Faktum är att jag tänker vara omogen nog att skita totalt i att se dom överhuvudtaget tills dom åker hem till Malaysia igen!! Nu när hon skämt ut mej innan jag ens hunnit träffa dom så får hon skylla sig själv, den argbiggan!
Kommer bil svårt, med tanke på att dom ska bo här hos oss nån/några veckor..!
Baby får gå ner och hämta mat till mej sen när han kommer, jag vägrar!!

Missförstå mej inte, jag älskar min mama... Men hennes humör går inte jämföra med något i hela världen!! Ingen naturkatastrof i världen skulle kunna mäta sig med hennes humör när hon är det minsta lilla upprörd...
Jävligt synd att jag ärvt det mesta av hennes thailändska humör, jag kommer bli en hemsk fru : (
Men för allt i världen, säg inget till Mario, då kommer han springa fortare än fan!